Media  |  Ett urval av skrifter  |  Dr. Alireza Nurbakhsh

Upplevelsen av intighet (Nothingness)

Dr. Alireza Nurbakhsh

När jag var runt tretton år gammal fick jag sitta utanför den gemensamma samlingsplatsen för sufier där min far ledde veckomöten och emellanåt muntlig zekr. Jag minns inte den första gången jag satt utanför rummet och lyssnade, men jag minns tydligt första gången jag hörde min far yttra orden "-Ilahi ajz wa inkesar, wa nisti 'ata befarma" (O Herre ge oss tillståndet av hjälplöshet, elände och intighet).

Hans ord hade en djup effekt på mig, trots att jag hade föga förståelse för vad han menade. Det var några år senare, när jag själv började läsa sufilitteratur, som jag insåg att "förintelsen av självet" och "tillståndet av intighet" är centrala teman och också huvudsyfte i sufismen.

På olika sätt kan vi komma i kontakt med tillståndet av tomhet, oftast i samband med att vi begrundar vårt eget mänskliga tillstånd. Ett sätt är genom att betrakta kosmos. Till exempel när vi inser vidden av universum. Där är miljarder efter miljarder av galaxer, med miljarder på miljarder stjärnor och vår sol är bara en sådan stjärna, och vår planet bara en enda liten planet bland miljarder av planeter i Vintergatan. Då kan vi bli medvetna om hur obetydliga vi är och kan uppfatta en känsla av tomhet, i relation till vår egen existens.

Vid andra tillfällen, när vi tänker på det ofattbara antalet arter som kom före oss och antalet arter som kommer att tillkomma i världen efter att vi är borta, och när vi ser oss själva i detta stora flöde av arter, med homo sapiens som bara ett nytt fenomen i historien om livet på den här planeten, kan vi också uppleva vår fullständiga obetydlighet och intet. Edward Fitzgerald (d. 1883), uttryckte i sin översättning av den fyrradiga strofen av Omar Khayyams Rubaiyat (LXIX) något liknande:

Men hjälplösa bitar av spelet han spelar
     På detta schackbord av nätter och dagar;
Drag hit och dit, och chack-matt, och dräper
     Och en efter en tillbaka i kammaren läggs.

Ytterligare ett sätt vi kan uppleva tomheten, intigheten är när vi ställs inför döden och själva blir medvetna om vår egen dödlighet. Detta händer när en person som står oss nära dör. Dödsfallet av en kär anhörig ställer oss inför vår egen verkliga situation: Att även vi är på väg till förintelse och den insikten, tillsammans med vår brist på förståelse för syftet med vår existens, kan leda oss till upplevelsen av intighet. Shakespeare har målande beskrivit detta i pjäsen Macbeth. Efter att han fått höra att hans fru dött begrundar Macbeth döden som sista akten i en mycket dålig pjäs och upplever då en känsla av intighet.

I morgon och i morgon, och i morgon,
kryper i denna småaktiga takt från dag till dag.
Till sista stavelsen i upptecknad tid
och alla våra gårdagar har upplysta dårar.

Vägen till dammiga döden. Ut, ut, hastiga ljus!
Livet är endast en vandrande skugga, en dålig spelare
som stödjer och binder hans timme på scenen.
Och sedan hörs intet mer. Det är en saga,
berättad av en idiot, full av ljud och raseri
betecknar ingenting.

- Macbeth (akt 5, scen 5, linjer 19-28)

Den mystiska upplevelsen av intighet, är helt annorlunda från det ovanstående. Det är inte genom begrundande av den yttre världen och ens egen plats där i som mystikern kommer att uppleva sin egen intighet. Det är genom att vända sig inåt och fokusera på sin egen individualitet och upplevelsen av dess försvinnande, som mystikern kommer att uppleva intighet. Detta händer när vi upphör att uppleva oss själva som åtskilda individer och känner en djup känsla av enhet med världen omkring oss. Den mystiska upplevelsen av intighet är upplevelsen av sitt eget egos död och mötet med det gudomliga. En sådan upplevelse beskrivs som den högsta formen av ödmjukhet av St. John of the Cross. "När han kommer till ingenting skapas den högsta graden av ödmjukhet, den andliga föreningen mellan själ och Gud." (Ascent of Mount Carmel, BK. 2, kap. 7, nr. 11)

Sufiernas erfarenhet av intighet är nära knuten till upplevelsen av gudomlig kärlek. Ju mer man upplever kärleken till sin älskade, desto mer upplever man sin egen intighet. Självklart kan inga ord beskriva känslan i en sådan upplevelse. Rumi i hans Mathnawi (bk. 5, vv. 1242-1255) berättar om en älskare som blivit bränd i kärlekens eld och önskar uttrycka uppriktigheten i sin kärlek till sin älskade genom att räkna upp alla de saker han hade gjort för henne. Älskaren säger att han inte har sovit på flera år, att han har spenderat all sin rikedom och styrka på den älskade och att det finns inget annat han kunde ha gjort som han inte redan har gjort för henne. Den älskade svarar med att säga att allt älskaren har gjort är obetydligt på vägen av kärlek jämfört med vad han borde ha gjort och att han inte har uppfyllt den viktigaste principen och förutsättningen för kärlek. När älskaren frågar "Vad är denna förutsättning?" Svarar den älskade; "Det är älskarens död och intighet."

Rumis berättelse ger en levande beskrivning av upplevelsen av intighet genom kärlek. I stunder av kärlek glömmer vi oss själva och vår existens definieras av vår kärlek till varandra. För Rumi är det först när älskaren inte "ser" sig själv i relation till sin älskade som han verkligen är kär. För att beskriva denna känsla av intighet i ett mer konkret sammanhang kan vi kanske säga att när vi gör saker för andra av kärlek, utan förväntningar på någon belöning eller ens är medvetna om vår egen förtjänstfulla handling, som vi är på tröskeln till den mystiska erfarenheten av intighet.

I en av sina sista intervjuer sa min far att syftet med Sufismen är intighet och tillade sedan "eftersom det är när man är noll, som man upplever det oändliga". För att parafrasera vad han menade i detta sammanhang: Det är först när vi inte upplever vår egen individualitet som vi upplever det gudomliga i oss själva och hos andra.

 

Andra artiklar av Dr. Alireza Nurbakhsh

• Bry sig om andra: Sufism och Altruism

  "Om vi ska överleva som art på denna planet, måste vi acceptera andras åsikter och tro."
  Läs mer

• Tyst. Andetag är dyrbart. (Silence, The Breath is Precious)

  Den skrevs med vacker persiskt kalligrafi och placerades ovanför dörren till den gamla khaniqah i Tehran. Jag noterade den redan som barn: sokout dam ghanimat ast, "Tyst. Andetag är dyrbart."
  Läs mer

• Vänskap (friendship)

  Sufierna hänvisar till Gud som vännen (dust). Detta grundar sig på versen "yuhibbuhum wa yuhibbuhunah" ur koranen (Gud älskar dem och de älskar honom, 5:45), som tolkas av sufierna på så sätt att det är Guds kärlek till oss som ger upphov till vår kärlek till honom.
  Läs mer

• Till minnet av min käre far

  Jag vill välkomna alla till denna sammankomst för att hedra min käre far, Dr Javad Nurbakhsh, som avled i fredags den 10 Oktober 2008.
  Läs mer

• Gudomlig kärlek

  Första gången jag läste Rumis berättelse om Moses och fåraherden, tänkte jag att herden var närmare Gud än Moses själv, trots att herdens uppfattning om Gud inte var särskild verklighetstrogen. Flera år senare, när jag läste om berättelsen, insåg jag att Rumi hade avslöjat det djupa mysteriet med gudomlig kärlek. För att älska Gud, behöver man inte ha en korrekt beskrivning, utan vad som krävs är ett glödande hjärta.
  Läs mer

• Betydelsen av Överlämnande

  Det första steget på den sufiska vägen är att överlämna sig till Gud. Att överlämna sig är inte ett planerat eller ett medvetet beslut. Vanligtvis händer det efter år av frustration över sökande efter rätt sätt att hantera livet, exempelvis bättre sätt att bemöta andra eller att kontrollera vårt eget, ibland självdestruktiva beteende.
  Läs mer

• Förhållandet mellan Mästare och lärjunge

  Förhållandet mellan en mästare och en lärjunge har ofta kännetecknats som ett orubbligt förtroende, där lärjungen följer Mästaren utan att invända eller ställa frågor. Det är ett förhållande där lärjungens kärlek till Mästaren är den kraft som möjliggör resan till Sanningen.
  Läs mer