Vad är sufism?  |  Artiklar

Bayazidian sufism: Tillintetgörelse utan ritual

av Dr. Alireza Nurbakhsh

Tecknet på Guds kärlek syns i den Älskade:
     En generositet stor som havet,
          en vänlighet lik solen, och,
     en ödmjukhet som jorden bjuder.

               - Bayazid

Sufismen har alltid presenterats som en praktisk, men på samma gång, transcendental skola. Praktisk i den meningen att den behandlar discipliner som leder till upplysning och transcendental i den meningen att den överskrider de yttre aspekterna av en viss religion. Detta framkommer tydligt i mästaren Bayazids sufism. Bayazid (död 875 e.Kr.) var en av de tidigare sufierna i islam som hade en avgörande roll i bildandet av sufi doktriner och metoder som senare vidareutvecklades av sufier som "Attar och Rumi."

Endast lite är känt om Bayazids liv. Han levde större delen av sitt liv i Bastam, en stad i den nordöstra delen av Iran. Han sägs ha tillbringat trettio år på vandring, samtidigt som han avslutade sin resa längst den andliga Vägen, men mycket lite finns dokumenterad om detta. Trots det finns många historier och anekdotiska uttalanden som tillskrivits Bayazid i sufi litteraturen, exempelvis i klassiska texter som Hujwiris "The Unveiling of the Hidden" (Kashf al-mahjub) och Attars "Memorial of the Saints" (Tadhkirat al-awliya).

Religiös tro och ritualer spelar inte längre någon viktig roll i vår samtida västerländska kultur. De flesta av oss går igenom vardagen utan att tänka på religion eller påverkas av någon aspekt av det. Men det är viktigt att komma ihåg att situationen var mycket annorlunda i Bayazids tid. En människas liv var då i stor utsträckning präglad och styrd av religiös tro och ritualer. Tiden ägnades i huvudsak till det gudomliga antingen för dess skull eller för att tillfredsställa världsliga begär.

Bayazid dog i 875 AD i sin hemstad Bastam, där islam liksom i andra delar av den islamiska världen, spelade en stor roll i människors liv. Människorna försökte leva i enlighet med religionens regler och ritualer. Daglig rituell bön, fasta, pilgrimsfärden till Mecka och att ge allmosor var viktiga. Lika viktiga som vi i dag vill att våra barn ska få en bra utbildning. Bayazid ansåg att denna typ av religiöst liv var alldeles för ytligt och hycklande, allt var inriktad på den individuella frälsningen och livet efter döden. För Bayazid var den konventionella, religiösa attityden färgad av egenintresse och ego. För enligt honom är sfären av jaget motsatsen till Gud.

Låt oss börja med Bayazids förståelse av Gud. Följande historia beskrivs av Hujwiri i "Kashf al-mahjub", den äldsta persiska avhandling om sufism:

Det berättas att Bayazid sa: Jag gick till Mecka och såg ett enskild hus. Jag sa - målet med min pilgrimsresa är inte nådd, för jag har sett många tegelstenar av denna sort. Jag gick igen och såg huset och husets herre. Jag sa - detta är ännu inte riktig enighet. Jag gick en tredje gång och såg bara herren av huset. En röst i mitt hjärta viskade, "O Bayazid, om du inte såg dig själv, vore du inte en idoldyrkare. Om du så såg hela universum vore du fortfarande en idoldyrkare, eftersom du ser dig själv." Efter det ångrade jag mig, och ännu en gång ångrade jag min ånger och slutligen ångrade jag min egen tillvaro.

Enligt Hujwiri (1976, s. 108)

Hajj, pilgrimsresan är en helig ritual som muslimer är skyldiga att utföra minst en gång under sin livstid. Då Bayazid levde var kanske detta det ultimata målet med livet. Resan var extremt hård och ofta visste pilgrimerna inte om de någonsin skulle komma tillbaka. Bayazid beskriver denna resa med iver, men till skillnad från andra, talar han också om den med största allvar. Så när Bayazid kommer till Guds hus i Mecka förväntar han sig att där få möta Gud. Allt annat än att se Gud, vore inte bra nog för honom. Men när han anländer till Mecca ser han endast ett ordinärt hus byggd av stenar och lera. Han blir missnöjd och lovar sig själv att fortsätta att göra pilgrimsfärder tills den dag kommer då han kan se Gud.Som hjälp att komma närmare Gud ägnade sig Bayazid förmodligen åt böner och reciteringar för att glömma den yttre världen. Efter sin tredje resa, såg han slutligen Herren, eller åtminstone trodde han det. Han blev glad och kände sig nöjd men Herren var det inte. Gud sade då till Bayazid "jag bryr mig inte om du ser världen eller inte, jag bryr mig bara om att Bayazid inte ser sig själv. Och det är först när du helt upphör att se dig själv som du verkligen kan säga att du har sett Gud."

Då ångrar sig Bayazid för att ha trott att han såg Gud, och sedan ångrar han sin egen ånger för det var ännu en yttring av hans väsen. Slutligen, ångrar han sig för att han sett sin egen existens. Bayazid förstår då skillnaden mellan att uppleva Gud i sin fantasi och uppleva den verkliga Guden. Att uppleva Gud i så hög grad att man blir omedveten om resten av världen, som exempelvis i meditation, är inte tillfredsställande. Detta på grund av att ens egen fantasi som aktiveras i meditation egentligen är egennyttig.

Så här skapas en gud av ens inre psykologiska behov eller möjligen som en projektion av ens ideal, men detta sker för egots egen skull. Bayazid ser denna brist i sin strävan efter Gud. Den sanna Guden är inte egennyttig, utan är oberoende av ens önsketänkande och fantasier. För att försäkra sig om att Bayazid inte ytterligare en gång luras av sin fantasi beskriver Gud förutsättningarna för Bayazids möte med Sanningen: Upplev inte dig själv! Vid ett annat tillfälle sade Bayazid: "Jag såg Gud i en dröm och frågade honom vilken Väg som leder till Dig?" Han svarade då, "överge dig själv och du är redan där". (Attar 1976).

"Upplev inte dig själv" innebär att sträva efter Gud utan några baktankar och framför allt utan tankar på sig själv. Gud säger till Bayazid att vägen mot honom i själva verket är mycket praktisk och inte bör blandas med fantasi och ältande tankar. För att undvika att uppleva sig själv bör därför Bayazid i stället göra något. För avsett hur mycket han än tänker och fantiserar kommer han inte att besegra sitt ego. Detta är den praktiska sidan av Bayazidian sufism; att göra i motsats till att tänka och föreställa sig.

Men vilken typ av "görande" gjorde Bayazid och vad hade Gud i åtanke för att motverka egot? För exempelvis är ju en pilgrimsfärd en slags form av "göra". Man måste komma på fötter och resa, från ett ställe till ett annat. För Bayazid är dock rituella handlingar, hur nödvändiga de än må vara, inte ett effektivt sätt att överge, förneka sitt ego. Att utföra en religiös ritual är inte ett utmaning för egot. Så för Bayazid betyder Vägen till Gud, att utmana och skapa verkliga problem för egot.

Så vilka sätt är verksamma i kampen mot egot? Från berättelserna om Bayazid förstår vi att det finns två sätt att gå mot jaget, men de är inte åtskilda utan snarare sammanflätade. Dessa är; osjälvisk tjänande och vänlighet mot andra och att ta på sig skuld. Följande berättelse visar på betydelsen av osjälviskt tjänande i Bayazidian sufism. Även denna gång handlar historien om en pilgrimsfärd till Mecka, och det är ingen tillfällighet, eftersom Bayazidian Sufism alltid är en reaktion på konventionell, rituell praxis:

På en av Bayazids pilgrimsfärder till Mecka var det en sådan brist på vatten att folk dog av törst. Bayazid kom till en plats där människor samlats runt en brunn. De var så törstiga att de slogs sinsemellan. I detta tumult såg han en stackars hund som uppenbarligen höll på att dö av törst. Hunden tittade på Bayazid och på något sätt förmedlades till honom att hans verkliga uppdrag var att ge vatten till hunden. Han fick då en ide och började skrika "-finns det någon har som vill köpa det gudomliga värdet av en Hajj pilgrimsfärd, i utbyte mot lite vatten"? När Bayazid inte fick något svar från folket, började han att öka insatsen och höjde Hajj resan till fem, sex, sju och slutligen till sjuttio gånger värdet, i utbyte mot lite vatten. Till slut var det någon som sa att han var villig att ge Bayazid vattnet i utbyte mot det gudomliga värdet av sjuttio Hajj resor. Det är nu i berättelsen som Bayazids ego ger honom problem. För efter byteshanden kände han sig så nöjd och stolt över sin ädla och osjälviska handling. Stolt och uppfylld av sig själv och satte Bayazid skålen med vattnet framför hunden, men hunden accepterade inte vattnet utan vände sig bort. Nu hade Bayazid även fått ett gudomligt budskap från en hund och han skämdes för sin stolthet. Då hörde han ett budskap från Gud; "hur länge tänker du säga att jag har gjort detta goda och detta...? Förstår du att inte ens en hund accepterar din välgörenhet?" Då ångrade Bayazid sin självupptagenhet.

Enligt Aflaki (1983, vol. II, s. 671)

Det osjälviska tjänande som nämns här är inte bara en välgörande handling. Det går inte att jämföra med att ge pengar till en välgörenhetsorganisation eller utföra volontärarbete för de fattiga och behövande. Detta tjänande är långt mer subtilt och också svårare än så. Sant osjälviskt tjänande börjar när man inte känner sig stolt över den handling man utför. Och fullödigt osjälviskt tjänande sker då man inte ens är medveten om att man faktiskt utför en välgörande handling. Osjälviskt tjänande ansåg Bayazid vara det effektivaste sättet att bli av med egot.

I följande berättelse får vi ännu ett exempel på hur Bayazid kämpar mot sitt ego. Nu genom en enkel handling av vänlighet:

En natt då Bayazid gick genom en kyrkogård i Bastam mötte han en ung adelsman som spelade luta. När han såg mannen utropade Bayazid "-det finns ingen makt och kraft i världen än Gud." Den unga mannen trodde då att Bayazid kritiserade honom för att han spelade musik på kyrkogården och blev arg. Han slog Bayazid i huvudet med sin luta och hade sönder både Bayazids huvud och sitt eget musikinstrument. Väl hemkommen kallade Bayazid på en av sina lärjungar, gav honom lite pengar och godis och sade åt honom att gå till den unge mannens hus och hälsa: "Bayazid ber er om förlåtelse för vad som hände i går kväll och han önskar att du använder dessa pengar för att köpa en ny luta, och att du sedan äter det här söta för att ta bort sorgen från ditt hjärta efter den sönderslagna lutan." När mannen fick presenterna och hörde hälsningen insåg han vad han hade gjort och gick då till Bayazid och bad om ursäkt.

Enligt 'Attar (1976, s. 117)

Ett bra grepp mot egot är att besvara en förolämpning med vänlighet. Vårt ego vill oftast ha hämnd eller åtminstone någon form av ersättning när vi blir kränkta. Men för Bayazid, som blev slagen i huvudet, vore det att uppmuntra egot om han hade begärt en ursäkt av den unge mannen. Om han hade blivit sårad och kränkt hade han också fjärmat sig från Gud.

Den andra effektiva sättet att övervinna egot var för Bayazid att ta på sig andras skuld. Att stå till svars för någon annans skam. Detta kan låta dumt för oss idag, varför skulle någon vilja vanära sig själv? För i vårt samtida, västerländska kultur, ärar vi och främjar det individuella, inte det motsatta. Låt oss höra ett exempel på hur Bayazid tog på sig skulden från någon annan:

I Bayazids hemstad, Bastam bodde också en mycket respekterad och asketisk man. Han satt i Bayazids krets, även om han aldrig blev en av hans lärjungar. En dag sade han till Bayazid, "Master, de senaste trettio åren har jag varit fastande och hållt mig vaken på natten, men jag måste vara ärlig med dig, jag har i mig själv inte hittat den kunskap du talar om." Bayazid svarade: "O Sheikh, även om du fortsätter din rituella bön och fastar för de kommande trehundra åren, skulle du ändå inte kunna förstå den minsta av denna visdom." "Sheikhen frågade Bayazid vad orsaken var." Han svarade: "Eftersom du är fånge i ditt eget ego." "Finns det något botemedel mot mitt tillstånd?" "Det finns, svarade Bayazid, men du kommer ändå inte att kunna göra det." "Jag lovar att jag kommer att acceptera det du föreslår, för jag har letat efter kunskapen i flera år", insisterade Sheikhen. "Dåså, sade Bayazid, "Du måste först ta av dina asketiska kläder och bära trasor istället. Släpp sedan ut håret och gå till ett område där du är väl känd. Sätt dig ner på gatan med en korg full med valnötter. Samla sedan alla barn runt dig och berätta för dem att du ger en valnöt till den som ger dig en örfil i ansiktet, två valnötter för två slag och så vidare. "När du har gjort det i ditt kvarter, gå då till andra stadsdelar och gör likadant, tills du har täckt hela staden.Helt förvirrad och chockad ropade då mannen: "Ära vare Gud! Det finns ingen gud utom Gud ", vilket var ett sätt att uttrycka förvåning i dessa dagar.Bayazid sade då "-Om en otrogen hade yttrat dessa ord, hade han ha blivit en muslim, men när du uttalar sådana ord har du blivit en otrogen! Men varför? frågade mannen. Bayazid svarade " Genom att yttra sådana ord dyrkar du dig själv inte Gud." "-Snälla ge mig några andra råd, Bayazid," vädjade . "Detta är det enda rätta för dig, men som jag sa kan du inte kunna göra det," svarade Bayazid.

Enligt 'Attar (1976, s. 112-113)

Bayazidian sufism, innebär att göra sig av med sin pseudo personlighet som man har skapat åt sig själv. Vi vill alla bli accepterade och respekterade av andra. Vårt samhälle och kulturella normer påverkar oss att skapa en falsk upplevelse av oss själva. I vår moderna kultur, är det få personer som anstränger sig att skapa en utvecklad, moralisk personlighet som bygger på religiösa normer. På Bayazids tid var dock en eftersträvansvärd personlighet skapad av religiösa värderingar. Men i vår nuvarande kultur främjar vi inte religion och att vara from är inte en eftertraktad egenskap. Idag definieras istället framgång i termer av rikedom, berömmelse och ställning i samhället. Om vi vill följa Bayazid i hans sökande efter sanningen, måste vi förändra vår personlighet, exempelvis genom att offentlig vanära oss själva. Alla ska döma dig som en galning, bluff eller hycklare. Detta är priset man måste betala för Bayazidians Sanning.

Bayazid säger inte att man ska dra sig undan från samhället, det vore en enkel väg. Tvärtom uppmanar han folk att fortsätta att göra vad de gör och att göra sitt bästa. "Att se världen" är inget annat än att njuta av världen, uppskatta skönheten i världen. Gud vill inte att Bayazid ska vara en asket. "Se hela världen, men se inte dig själv", det var vad Gud sa till Bayazid. Och här ser vi en djup etisk princip: Gör vad du vill, men gör det osjälviskt.

Ett annat exempel som belyser att Bayazid går emot den bild som samhället skapat för honom kommer i följande historia:

När folk hörde att Bayazid återvänt från sin pilgrimsfärd gick folk i staden Bastam för att välkomna honom med heder och vördnad. En stund uppförde sig Bayazid som folk förväntade sig, men han insåg snart att han var tvungen att sätta stopp för det. Det var under Ramadan och alla fastade, så naturligtvis, förväntade de sig att Bayazid också var fastande. Därför tog han en bit bröd från sin väska och började äta det. Knappt hade han gjort det förrän alla människor omkring honom vände sig bort från honom i avsmak.

Enligt Hujwiri (1976)

Bayazid varnar oss om farorna med att vi identifierar oss med vad vi gör och vilka vi är. Om vi tar på oss andras skuld och med det vi förlorar anseende skjuts den självskapade identiteten åt sidan. Så kan vi krossa den falska bilden som vi har skapat.

Jag har hitintills talat som om det vore upp till den enskilde att agera på ett sätt som skapar skam. Men en annan avgörande faktor i processen av ego-förintelse i det jag har myntat som "Bayazidian sufism", är betydelsen av att ha en Mästare med i processen. En enskild person kan själv inte avgöra vilken nivå av skam eller skuld som är lämplig för honom och för den situation han är i. Det går inte att själv skapa sådana svåra situationer utan att ens eget ego involveras. Det finns en risk att man lägger nivån för lågt så att ens självbild inte i grunden förändras, eller annars kanske man lägger nivån alldeles för högt och med det riskerar att få stora problem med sig själv och sin funktion i samhället. Det är endast mästaren som har visdom och förutseende att avgöra den rätta dosen av skuld, precis som Bayazid gjorde för den asketiska shejkhen.

Likadant är det med Bayazidians osjälviska tjänande. Utan kärlek till en annan, i detta fall Mästaren, är det omöjligt att vandra på Vägen mot osjälviskt tjänande. Det är ingen tillfällighet att det i berömda kärlekshistorier alltid finns en älskare som bedriver ett antal osjälviska handlingar enbart för sin älskade. Älskaren riskerar sitt liv utan någon tvekan eller rädsla. Vår kärlek till en annan person gör oss blinda för våra egna själviska begär och egoistiska tendenser. Den andliga vägen är inte annorlunda. Det är kärleken till Gud eller vår Mästare som hjälper oss att vandra in på Vägen för osjälviskt tjänande. Utan kärleken skulle vi endast konfronteras med vår egos falska fromhet och känna stolthet för den osjälviska handlingen för andra. Precis på samma sätt som Bayazid gjorde då han satte vattnet framför hunden.

Vikten av att ha en mästare i Bayazidian sufism betonas i följande historia som jag skulle vilja avsluta denna artikel med:

Rumi har sagt att den sanna lärjungen alltid sätter Mästaren främst. En person frågade en av Bayazids lärjungar: "Vem är störst, din Mästare eller Abu Hanifa?" "Min Mästare", svarade lärjungen. "Vem är störst, Abu Bakr eller din Mästare?" "Min Mästare," svarade lärjungen igen. "Vem är störst, profetens följeslagare eller din Mästare?" "Min Mästare", svarade lärjungen ännu en gång. "Vem är störst, profeten Muhammed eller din Mästare?" "Min Mästare", svarade lärjungen ytterligare en gång. "Nå, vem är störst, Gud eller din Mästare?" Då svarade lärjungen för sista gången "Jag har sett Gud i min Mästare och ser därför ingenting annat än min Mästare ."

Aflaki (1983, vol. I, s. 297)

Referenser

Hujwiri, 'Ali b. 'Uthman al-Jullabi. 1976. The Kashf al-mahjub: The Oldest Persian Treatise on Suflsm. Edited by R. A. Nicholson. London: Luzac and Company Ltd.

'Attar, Farid al-Din. 1976. Muslim Saints and Mystics. Translated by A. J. Arberry. London: Routledge & Kegan Paul.

Aflaki, Shams al-Din Ahmad. 1983. Manaqibal-'arifin. Two volumes. Edited by Tahsin Yaziji. Tehran: Donyay-c Ketab.

Artikel hämtad från tidningen Sufi, nummer 46

Andra artiklar i detta ämne

• Sufism och psykoanalys

  Det viktigaste budskapet i sufismen, ett budskap sant för alla sufier, är att minnas Gud och tjäna sina medmänniskor.
  Läs mer