Vad är sufism?  |  Artiklar

En jämförelse mellan sufism och psykoanalys

av Dr. Javad Nurbakhsh

Iradat

En sökare börjar ofta sitt letande efter en Mästare efter att han har upplevt sin egen ofullständighet och då han känner ett behov av att utveckla sig själv. När han hittat en Mästare, överlämnar han sig till Mästarens vilja och blir så hans lärjunge (morid). Han kan då utvecklas genom stadier av fullkomlighet och slutligen nå tillståndet "Den fulländade" (insan-i kamil).

Processen skapar ett andligt band, iradat som länkar lärjungen till Mästaren. Bokstavligen betyder ordet iradat att vilja eller att avse. Bland sufier innebär iradat att jobba mot den egna viljan för att prioritera Mästarens. På liknande sätt är den bokstavliga betydelsen av ordet morid (lärjunge) en person som inte har någon egen vilja. Det betyder att så länge personen inte överlämnat sin vilja är han inte mogen att kallas morid.

Att hitta sin perfekta Mästare innebär både att leta efter honom och att lyckas känna igen honom. Det inre mötet mellan lärjungen och Mästaren sker oftast omedvetet. Detta är en hjärtesak och av rent andlig karaktär.

Den andliga psykologi innefattar två grundläggande typer av omedvetet själv; hjärtat (del) och det "befallande jaget" (nafs-i 'ammara).

Hjärtat anses vara en gudomlig gåva, som ofta liknas vid en spegel. Den ska på den andliga Vägen rengöras från rost som uppstått från den fysiska och materiella världen. Det polerade hjärtat speglar Sanningen. I hjärtat bor Kärlek (' ishq), medkänsla, självuppoffring, andlighet, renhet och godhet.

Det "befallande jaget", är den kraft eller makt som driver människor att tillfredsställa sina djuriska, sexuella och aggressiva instinkter. Dessa är orsaken till människans själviskhet och egoism. Koranen säger: "Sannerligen människans själ ('am mara) uppviglar till ont, utom i den mån Herren visar nåd" (12:53). För att kunna förstå Sanningen måste det "befallande jaget" först omvandlas till det "kritiska självet" (nafs-i lawwama) och slutligen till det "vilande självet" (nafs-i mutma'ina). Det "kritiska självet" söker perfektion och förebrår därför det "befallande jaget" för sina passionerade och djuriska tendenser. Det "vilande självet" har nått perfektion och kommit till ett balanserat harmoniskt tillstånd. Detta uttrycks i den koranska versen: "O du vilande själv, vänd dig till din Herre, var nöjd (med Honom), (och) han är nöjd med dig" (89:28).

Vägens andliga disciplin renar gradvis hjärtat och formar det med andliga egenskaper, vilkt gör att det "kritiska jaget" successivt dämpas. När sufin fått ett renat hjärta når han stadiet "självet i vila".

Det personliga och det universella intellektet

Det finns två typer av intellekt i den sufiska terminologin; det personliga intellektet (aql-i juz'i) och det universella intellektet (aqli kulli). Det personliga intellektet kommer av erfarenheten från den materiella verkligheten och används i det dagliga livet. Exempelvis för personen att kunna skydda sig från faror i miljön och för att kunna dominera naturen. Intellektet styr det "befallande jaget" så att det är kontrollerat och ger ett socialt beteende. Det personliga intellektet kan dock aldrig vägleda sufin mot Sanningen. En sådan upphöjd uppgift vore en omöjlighet. Rumi säger:

Den förvärvade intelligensen är som vatten i ledningen
     från gatan- in i huset:
     Om ledningen blockeras-
     står huset utan vatten.
Sök fontänen inom dig själv!

Rumi har också sagt:

Fantasi och åsikter är av ondo av särskilda skäl,
eftersom dess boning är i mörkret.

Mathnawi (Vol. IV, s. 87)

I en annan vers i Mathnawi, beskriver Rumi:

Den personliga intellektet kan inte skapa själv,
utan är bara mottagaren av kunskap och är därför i behov av undervisning.

Mathnawf (Vol IV, s. 344)

När hjärtat har blivit renat från rosten av mångfald, kommer det att spegla Sanningen som den är. En person med ett sådant hjärta kallas en "Fulländad Mänsklig Varelse". Intellektet hos en sådan varelse har en mogen kunskap, fri från egenkärlek och vanföreställningar. Ett så kallat universellt intellekt, eller ett hjärtats medvetande.

Det universella intellektet och den universella själen är den fulländade mänskliga varelsen.
Tro inte att tronen och Pedesta
     är separerade från honom.
Hans rena väsen är ett uttryck för Gud.
     Sök efter Gud i honom och inte i någon annan.

Rumi, Mathnawi

Det är i detta tillstånd som Den fulländade, som har uppnått det universella intellektet, förnekar allt annat än Gud och med hjälp av kärlek bekräftar endast Honom. För att citera Shah Ni'matullah: "intellektet förnekar allt annat än Gud, så att kärlek kan bejaka honom".

Kärlek och Intellekt

Det är vanligt inom sufilitteraturen att upphöja kärleken och att förkasta intellektet. Naturligtvis är det då det "personliga intellektet" som syftas på, inte det universella intellektet. Som Rumi har påpekat:

Det personliga intellektet har gett det universella intellektet ett dåligt rykte.
Materiella behov har berövat den världsliga människan på hans begär av livet efter.

Mathnawi(Vol. VI, s. 30)

Vad Sufier menar med Kärlek är perfektionen och intensiteten i iradat, den motiverande kraft som finns i hjärtat och elden av hjärtats längtan. Det är genom en sådan styrka och inte av det personliga intellektet, som hjärtat når perfektion. Självklart styrs intellektet av sinnena och erfarenheter av livet men kärleken är en gudomlig gåva och en välsignelse. Det är därför inte förvånande att de som endast följt det personliga intellektet, som lärda och asketer, har förnekat älskarna av Den Älskade och betraktat dem som vilseleda. Som Rumi har sagt:

Förnuftet är en förnekare av Kärlek,
även om den kan utge sig som en förtrogen.

Mathnawi (Vol. II, s. 107)

Sufierna, å andra sidan, har alltid accepterat de som har förnekat dem. De har betraktat dem som personer som är fast i det personliga intellektet. Inte som om de bara vore okunniga om kärlek utan även omedvetna om sin egen okunnighet.

Överföring som fenomen

Enligt psykoanalytiker, är skapandet av relationen mellan patient och analytiker ett avgörande inslag i den terapeutiska processen. Freud kallade fenomenet för "överföring". Under vissa omständigheter kan en patient i terapin överföra sitt förflutna till terapeuten. H. Racker har förklarat Freuds generaliserande överföring, som "helheten av patientens psykologiska fenomen och processer hänvisas till analytikern från föregående objektrelationer".

I överföringen, när en relation bildas mellan analytiker och patient skapas ett förtroende. Patienten lyder och sätter sin tillit till analytikern. Detta förtroende och överlämnande som härrör från barnets relation till sina föräldrar, används i den psykoanalytiska situationen som ett terapeutiskt instrument. Genom det nya förhållandet kommer analytikern att uppfattas som en pålitlig person. Det sker spontant någon gång under behandlingen och är nödvändigt för att terapeutiska framsteg ska ske. Som Freud förklarar:

Patienten som borde tänka på att lösa sina egna plågsamma konflikter, börjar i stället utveckla ett särskilt intresse för analytikern. Allt som har med den här personen verkar viktigare än hans egna angelägenheter, vilket distraherar patienten från hans sjukdom.

Skillnader mellan begreppen Överföring och Iradat

När bandet av iradat mellan Mästaren och lärjungen upprättats, projicerar lärjungen omedvetet på Mästaren sin uppfattning om vad en perfekt person är. Han överför sedan känslor och världsliga passioner till Mästaren. På detta sätt kommer lärjungen till fullo att acceptera Mästaren och överlämnar sig då helt till honom. Man kan fråga sig om detta fenomen är detsamma som Freuds överföring.

Som tidigare nämnts är iradat den term som används för att beskriva vad som sker när Gud upprättar en länk mellan hjärtat på lärjungen och hjärtat på Mästaren. Det har sagts att "iradat är rörelsen som sker i hjärtat, i sökandet efter Sanningen." För att fastställa om iradat är samma fenomen som Freuds överföring, måste vi skilja mellan två olika typer av iradat. Den första typen som uppstår i början av Vägen är ett begrepp av relativt ytlig betydelse. Det äriradat som finns hos den lärjunge som styrs av det "befallande jaget," den lider av jagets begär. Lärjungen praktiserar iradat först och främst för att tillfredställa de sinnliga behoven och av rädsla för kritik från det personliga intellektet. Det är endast denna typ av iradat som kan jämföras med begreppet överföringen i psykoanalysen.

Den andra typen av iradat sker senare på Vägen och är det band som älskaren av Sanningen har i förhållande till en andlig Mästare. Det styrs med hjälp av Gud och med godkännandet av hjärtat. Detta är den korrekta betydelsen av det andliga begreppet iradat.

Utifrån detta kan vi dra slutsatsen:

1. Det psykologiska begreppet överföring, är upprättandet av en lämplig relation mellan patient och analytiker. Den kan resultera i att bota patienten och hjälpa honom till ett balanserat inre liv. Iradat är en andlig relation mellan Mästaren och lärjungen, i syfte att utveckla lärjungens inre egenskaper för att uppnå fulländning.

2. Överföringen i relationen med en analytiker är att uppfylla önskningarna från självet (nafs-i am.m.ara). Medan iradats kärlek hjälper lärjungen att slipa bort de egoistiska önskningarna från självet.

3. Fenomenet överföring, förutsätter en lämplig lyssnare, en terapeut som förstår de utryckta, egocentriska behoven. Medan fenomenet iradat kräver att lärjungen själv har utvecklat ett tillräckligt kvalificerat lyssnande så att Mästaren förmår lära ut hängivenhet till Sanningen.

4. Slutligen kan man säga att begreppet överföring är ett vardagligt, relativt och temporärt fenomen. Medan iradat som fenomen är andligt, absolut och evigt.

Fana Fi'l-Shaikh

Ett av stegen i sufismen kallas fana fi 'l-shaikh (bortgång av jaget i Mästaren). Några av Vägens resenärer blir med hjälp av sitt perfekta iradat och sin kärlek (Ishq) så grundligt attraherade (majzub) av Mästaren, att de helt blir som förintade i honom. De ser Mästaren i alla och allt de ser. Det är då lärjungen sägs ha nått stationen fana fi 'l-shaikh.

Många av de stora sufierna har uppnått denna station, varav den mest framstående av dem var Rumi:. Det var i det här tillståndet, nät han var helt uppfylld av sin Mästare Shams-i Tabrizi, som han diktade:

Min Shaikh, min Morad / mitt lidande, min rätta!
Låt mig avslöja hemligheten.
     Min sol, min Gud!

Sedan första ögonkastet har jag varit vild av kärlek,
du är kungen av två världar.
     Min sol, min Gud!

Jag slocknar inför dig,
     inga spår av mig blir kvar.
Sådan är din kärleks begär.
     Min sol, min Gud!

Ghazaliyat-i Shams-i Tabrizi

Det bör poängteras att fana fi 'l-Shaikh är ett förberedande steg för stationen på vägen fanafi'llah ("bortgång av jaget i Gud").

Egenkärlek och Iradat

Som nämnts ovan måste sökaren vara både mentalt mogen och frisk för att kunna betrakta sig som en novis på Vägen. Likaså krävs mognad för att lärjungen skall kunna omsätta iradat i praktiken.

Den första effekten av iradat är att lärjungens uppmärksamhet riktas från världen och dess angelägenheter och fokuseras endast på Mästaren. Likaså förlorar lärjungen sin självkärlek till förmån för kärleken till Mästaren. För de personer som är djupt intrasslade i självkärlek och självbeundran blir steget omöjligt och kan dessutom ge en negativ effekt. I själva verket är självkärlek ett stort hinder för att kunna utveckla sann iradat och som konsekvens förhindrar det lärjungen att nå det slutgiltiga målet på Vägen. Som Hafiz har beskrivit det:

Att gå till tavernans dörr
     är ett verk av den andligen uppfyllde.
Den som är uppfylld av sitt eget värde
     ges inte tillträde in i vingården.

När det gäller patientens relation med sin analytiker och fenomenet överföring, konstaterade Freud ungefär samma sak:

"Personer med narcissistisk neuros har inte förmåga till överföring. De vänder sig från analytikern i likgiltighet".

Morid och Morad

Morad (mästare), och morid (lärjunge) är manifestationer av Guds namn (al-Morad och al-Morid). Eftersom både morid och morad är gudomliga namn, är också objektet för dyrkan Gud och inte en enskild person. Iradat är en gudomlig relation mellan två attribut av Gud. Den personliga, materiella aspekten av förhållandet mellan Mästare och lärjunge blir därför irrelevant.

Förvärvad kunskap (Ilm-i Husuli) och "förmedlad" kunskap (Ilm-i Huduri)

Det särskilda intellekt som bildas av inlärd kunskap från den förnuftiga världen väljer sufin bort. Han anser att sådan kunskap är det största hindret för att förstå Sanningen."Kunskap är den största slöjan över Sanningen". Med andra ord, förkastar sufin all kunskap som inte har samband med förälskelse och hjärtats kunskap. "Kunskap är ett ljus som Gud kastar in i hjärtat på den han väljer". Förvärvade kunskaper ökar lärjungens självkärlek och egoism samt hindrar därmed förståelsen av Sanningen.

Sufins bok är inte skriven av bläck och bokstäver;
     det är intet annat än ett hjärta, vitt som snö.
Den lärdes belöning är de skrivna spåren.
     Vad är sufins belöning? Fotspår.

Rumi, Mathnawi(Vol. IV, s. 366)

Kedjan av Initierande (Silsila) och godkännande av Mästerskap

Sufismen kräver att en andlig Mästare har vandrat längs Vägens etapper med ledning av en "Perfekt mänsklig" varelse. Han måste också ha blivit vald av den tidigare Mästaren, qutb. Det vill säga Mästaren måste haft visionen av Vägen, genomfört resan från början till slut och fullt ut förstått den. Den initierande kedja av Mästare som finns i äkta sufi ordnar sträcker sig tillbaka till Profeten själv och vidare till Gud. Mästare som inte är anslutna till en autentisk kedja är inte berättigade att vägleda andra, då det kan uppstå att personen omedvetet överför sina egna brister i stället för att skapa sann iradat med lärjungar.

Som psykoanalytiker helt riktigt har påpekat, kan en person som inte har analyserat sig själv heller inte analysera andra. Då uppstår frågan om vem som analyserade Freud?!

Jämförelse mellan begreppet "överföring" med begreppet "iradat"

Att verkligen skilja mellan överföring och iradat är mycket svårt. Endast enstaka sufimästare och helgon i historisk tid har lyckats. Mindre seriösa mästare som ännu inte nått perfektion, har omedvetet missbrukat fenomenet med överföring för egna egoistiska behov. Rumi säger:

På detta sätt har hela världen gått vilse
     och är knappt medveten om Guds Abdal (helgon)

Mathnawi(Vol. VII, s. 16)

Sådana Mästare skulle i en överföringsprocess locka psykiskt sjuka personer att bli lärjungar. Lärjungarna skulle då skapa en överförings relation med mästaren och få upplevelser av att de har förändrats. De skulle sedan fungera som missionärer för Mästaren och hävda att mirakel skett trots att det endast vore ett resultat av de starka känslor som överföringen gett. Den ofullkomliga Mästaren skulle omedveten om sin egen egoism, dra nytta av människors okunnighet.

"Mästaren"skapar på så sätt ett utnyttjande levnadssätt åt sig själv. Exempelvis skulle han kunna tro att när en lärjunge vittnar om ett mirakel, att han själv är som en Gud. Denna typ av Mästare kan så dras med av sina beundrare och bli mer och mer bekräftad i sin övertygelse. Så skulle en ond cirkel skapas mellan lärjungen och Mästaren, där båda blev nöjda i sina egna egoistiska behov.

I den onda cirkeln oseriösa mästare lockar lärjungar som blir förtrollade och börjar berätta extraordinära historier. På detta sätt skulle "sufi skolor" kunna bildas som egentligen endast är arenor för dessa "herrar". Lärjungarna skulle dyrka dem som idoler trots att de själva har skapat dem. Rumi har sagt:

Kråkorna
     har tänt ljuset av bedrägeri.
De har lärt sig skriken av de vita falkarna.

Mathnawi(Vol.IV, s. 366)

Resultatet av en sådan här "falsk sufism" blir att den ofullkomliga Mästaren inte kan hjälpa lärjungen i sin andliga utveckling och heller inte själv nå ett tillstånd av perfektion och mästerskap. Därför brukar dessa mästaren initiera sin egen avkomma som efterträdare i orden.

Förr i tiden accepterade mästarna endast de lärjungar som utvaldes av Gud och var fria från psykisk sjukdom. Trots att de flesta Mästarna inte skulle acceptera den psykisk sjuka, så fanns det några Mästare som var så perfekta att de kunde välkomna även en sådan person. Sådana lärjungar, eller snarare patienter skulle först genomgå behandling genom psykoanalys och begreppet överföring, innan de började vandra på den andliga vägen.

Det fanns dock få Mästare med en sådan perfektion. En av de mest framstående var Shah Ni'matullah som brukade säga "skicka mig den som avvisats av andra Mästare och jag kommer att träna honom efter hans lämplighet". Med hänvisning till Shah Ni'matullah har Rida Qull Hidayat skrivit, "den smala bäcken klagar på klipporna, men havet formar dem".

Förr i tiden startade skickliga Mästare särskilda grupper inom sufi ordnar för att bota de psykiska sjuka. Den "Gudomlige psykiatrikern" skulle då med hjälp av överföring bota patienten. Efter genomförd behandling och då patienten tillfrisknat skulle han antingen lämna orden, eller om Gud önskade och med hjälp av iradat initierats och då fått tillträde till den esoteriska kretsen.

Sammanfattning och slutsats

Även om ytliga likheter finns mellan sufism och psykoanalys, är det ingen likhet av djupgående karaktär. Syftet med psykoanalysen är att behandla en sjuk person och hjälpa honom att bli frisk. Medan sufismen syfte är att behandla en psykiskt frisk person och föra honom vidare till ett tillstånd av perfektion. Analytikern och patientrelationen bygger på överföring medan förhållandet mellan mästare och lärjunge bygger på iradat. Vidare är överföring en materiell, psykisk och tidsbegränsad process, medan iradat är en andlig, gudomlig och en evig process.

Även om överföring har dessa mer ytliga egenskaper, har inte metoden ignorerats av sufier. Trots att oseriösa Mästare har utnyttjat fenomenet till egen fördel har seriösa Mästare använt det i terapi. De har värderat det som ett terapeutiskt verktyg, för personer i behov av psykisk vård och även ibland som ett första steg på den andliga vägen.

Denna artikel har översatts av William Chittick och är redigerad av Jeffrey Rothschild. Den publicerades ursprungligen i en något förändrad version, som del två i en essä i "International Journal of Social Psychiatry" (Vol. 24, No. 3). Den första delen publicerades senare som första uppsats i Dr Nurbakhsh andra bok, "The Path: Sufi Practices". Hela essän ingick i Dr Nurbakhsh tredje bok, "What the Sufis Say". Denna trycks ej längre. Fotnoter har utelämnats.

Artikel hämtad från tidningen Sufi, nummer 76

Andra artiklar i detta ämne

• Mästaren Bayazids syn på Sufism

  Sufism har alltid presenterats som såväl praktisk som en transcendental skola. Praktisk i den meningen att den använder metoder som leder till upplysning och transcendental i den meningen att den överskrider den yttre aspekten av någon religion. Detta är Mästaren Bayazid främsta kvalitéer.
  Läs mer