Media  |  Ett urval av skrifter  |  Dr. Alireza Nurbakhsh

Bry sig om andra: Sufism och Altruism

av Dr. Alireza Nurbakhsh

"Om vi ska överleva som art på denna planet, måste vi acceptera andras åsikter och tro."

Altruism har varit en central del av persisk sufism som har utvecklats av personer som Ibrahim Adham (d. 782), Shaqiq Balkhi (d. 810), Bayazid (d. 874), Abul - Hasan Kharaqani (d. 1033 ) och Abu Said Abel Khayr (d. 1049 ) som verkade i regionen Khorasan, numera nordöstra delen av Iran. Altruism, som utvecklats av dessa tidiga sufier och praktiseras av persiska sufier i århundraden fram till i dag, förespråkar att sufier - faktiskt alla människor - skall tjäna Gud genom att vara aktiva i samhället såsom att hjälpa och tjäna andra. Den var i motsats till sufitraditionen som utvecklades i Bagdad av Junaid (d. 910 ) och hans anhängare, vilka förespråkade bruket av förnekande och tillbakadragande från samhället som en central grundsats i sufismen.

Altruism är en egenskap hos människor och vissa djur som ger dem möjlighet att göra något för andra varelser utan förväntningar om belöning eller ens att få erkännande för sin hjälpsamma handling. Vissa handlingar av altruism kommer naturligt för de flesta av oss. Om vi ser en blind kvinna som behöver hjälp att korsa en gata, erbjuder vi henne hjälp instinktivt. Om vi ser nödställda människor blir vi berörda och försöker att lindra deras smärta genom att skänka dem några av våra ägodelar. Om vi ser ett spädbarn som gråter, vill vi naturligtvis trösta barnet. Det finns också många exempel på altruism i djurriket. Till exempel delfiner är kända för att stödja sjuka eller skadade djur genom att simma under dem i timmar åt gången och driva dem till ytan så att de kan andas.

Nya studier i neurovetenskap tyder på att det finns en neurologisk grund för altruism, att detta drag är inneboende i oss. Dessa experiment visar att när vi generöst placerar andras intressen före vårt eget, aktiveras en primitiv del av vår hjärna, som annars stimuleras av mat och sex. Detta tyder på att altruism är inte en överlägsen moralisk egenskap utan snarare något fast programmerat i vår hjärna, som när det stimuleras får oss att må bra (se not 1). Med andra ord är det naturligt för oss att uppträda hjälpsamt. Det är inte ingjutit i oss genom religion eller moraliska läror. Det kommer till oss lika enkelt som att äta mat.

Altruistiskt beteende kommer från empati, i förmågan att sätta sig in i en annans situation och identifiera sig med hans eller hennes tillstånd och förutsättningar. Återigen har nya studier i neurovetenskap visat att när man observerar en annan persons känslomässiga tillstånd aktiveras samma delar av hjärnan som är inblandade i hanteringen av våra egna motsvarande känslor (se not 2). När vi således konfronteras med smärtan hos en annan person, tenderar vi att själva känna smärta. Forskning har också visat att hos människor som lider av vissa typer av psykopatologi är delar av nervsystemet som hanterar empati försvagat, vilket får dem att inte bry sig om andra människor och deras känslor .

Om altruism och empati är så naturliga och grundläggande för vår fysiologi, varför agerar vi då så ofta själviskt och gör det vi tror är bäst för oss själva utan hänsyn till andras känslor och behov? Vad har gått fel? Utan tvekan kräver ett uttömmande svar på denna fråga en djupare förståelse av den mänskliga naturen inom ett antal discipliner, bland annat genetik, neurofysiologi, antropologi och psykologi. Här skulle jag dock vilja ge ett begränsat svar på denna fråga i termer av våra högre kognitiva funktioner.

Senare forskning visar att djur och människor är mer hjälpsamma mot nära familjemedlemmar och vänner än mot deras avlägsna släktingar och icke-släktingar (se not 3). Detta beror på att vi är mer kompetenta och villiga att känna empati med dem som mest liknar oss själva. I synnerhet ökar empatin med likheter i kultur och levnadsvillkor (se not 4). Annorlunda uttryckt är det så att ju större skillnader vi känner att det är mellan oss och andra, desto mindre sannolikt är det att vi kommer att känna för dem och behandla dem med generositet.

Det finns många faktorer som påverkar varför vi känner oss lika eller olika andra, bl.a. uppfostran och de kulturella, religiösa och moraliska värderingarna i det samhälle där vi råkar leva. Ju mer vi är indoktrinerade av ideologier och värdeskapande system som betonar våra olikheter från människor vars seder och övertygelser skiljer sig från vår egen, desto mer sannolikt är det att vi kommer att sakna empati för dem. Vi tenderar att uppfatta sådana människor som "andra", inte fullt mänskliga. När vi avhumaniserar andra, är vi inte längre i stånd att känna empati för dem. I förintelsen och många andra fall av folkmord eller massmord var folk villiga att förgöra andra människor, till och med sina egna grannar, utan att känna skuld eller ånger, eftersom man fick dem att tro att deras offer var så annorlunda att de var i själva verket inte var människor!

Om vi ska överleva som art på denna planet, måste vi ta till oss av åsikter och tro, som accepterar andra och betonar de väsentliga likheter mellan människor som finns, snarare än de skillnader som vi med en viss eftertanke inser är ytliga och obetydliga. Vår syn på världen bör stärka våra grundläggande instinkter för altruism och empati. Ta till exempel begreppet synd som är en viktig del i många religioner. När man ser en person som syndigt, skapar man en klyfta mellan sig själv och den personen och blockerar därigenom möjligheten för empati. Ta som jämförelse begreppet medkänsla, som är en integrerad del av buddismen. Här uppmuntras vi att utan åtskillnad visa samma medkänsla med alla varelser, vilket är helt överensstämmande med våra naturliga instinkter för empati och altruism.

Sufismen är också känd för sin allomfattande natur. Alla levande varelser är i huvudsak ett uttryck för en varelse, en verklighet, och därmed är hela kosmos i huvudsak en och samma sak - en återspegling av det gudomliga. Någon som upplever denna enhet kommer att omfamna hela mänskligheten och alla levande varelser med sina yttersta känslor av empati. Det var i en anda av sådan altruism som Kharaqani placerade en skylt vid ingången till hans khaniqah med följande meddelande: "Den som kommer hit bör få mat utan att bli tillfrågad om sin trosbekännelse och religion."

Den altruism som praktiserades av de tidiga sufier från Khorasan gick utöver det utövande av altruism som jag har beskrivit här. I själva verket definierades det i termer av att sätta andras välfärd före sin egen, utan förväntningar om belöning.

Attar (d. 1221), en av de största sufipoeterna, berättar följande historia om Ibrahim Adham. En dag utförde tre personer sina hängivna trosbekännelser i en förstörd moské. Efter att de gått för att sova, stod Ibrahim i porten till moskén tills morgonen. När han senare ombads att förklara sin handling, svarade han att vädret var mycket kallt och att det blåste hårt. Eftersom det inte fanns någon dörr till moskén, stod han i tröskeln för att göra det möjligt för personerna inne att sova.

Några sufier har gått så långt som till att säga att altruism är den viktigaste förutsättningen för att nå Gud. Kharaqani berättar följande historia för sina lärjungar: Det fanns två bröder, en som ägnade sig helt åt Gud och den andra som ägnade sig åt sin mor. Efter ett tag fick den bror som ägnade sig åt Gud en uppenbarelse där Gud säger till honom att hans bror har nått frälsning genom att hjälpa sin mor. Han blev förbryllad och bad Gud om en förklaring. Gud svarade: "Därför att han tjänade den behövande medan du tjänade den som inte har något behov."

En annan anledning till att vi förlorar vår empati för andra är att vi är upptagna med våra problem och oss själva. När vi blir deprimerade, ängsliga eller arga för att våra liv är inte som vi skulle vilja, förlorar vi förmågan att bry oss om andra människor. Vårt tillstånd förlamar oss så pass att vi inte har tid att känna empati för andra.

Det finns naturligtvis många metoder för att besegra dessa negativa tillstånd, allt från psykiatriska mediciner och psykoterapi till användande av meditation. Inom den sufiska traditionen, är dock det huvudsakliga sättet att bota sig själv från sådana negativa tillstånd, att aktivt engagera sig i altruistiska handlingar även när man inte är benägen att göra det. Detta triggar igång våra naturliga instinkter. Ständig altruism mot sin andliga guide och andra människor, oavsett hur man känner sig eller vad man vill för egen del, hjälper den andliga resenären att befria sig själv från negativa tillstånd. Detta bekräftas också av de senaste psykologiska studierna som tyder på att det finns en stark korrelation mellan altruism och det allmänna välbefinnandet hos en individ. Människor som ägnar sig åt att hjälpa andra lider betydligt mindre av depression och ångest än de som inte gör det (se not 5). Utan tvekan spelar altruism en viktig roll för vår psykiska hälsa.

De tidiga sufierna från Khorasan upptäckte något grundläggande om andlighet samt biologin kring vår medmänsklighet: att vägen till upplysning sammanstrålar med vår grundläggande instinkt för empati och altruism. Deras upptäckt var lika viktig och relevant då som det är nu. I och med att världens befolkning ökar i en alarmerande takt (till år 2050 beräknas världens befolkning vara nio och en halv miljard) och med begränsade resurser i många fattiga länder, verkar det oundvikligt att konflikter kommer att öka över hela världen. Även om vi kanske aldrig kommer att kunna eliminera konflikter mellan människor, kan vi genom att följa den väg som dessa tidigare sufier stakade ut, säkerligen bidra till att minska desamma.

Artikeln är från tidningen Sufi, nummer 84, 2013

 

Andra artiklar av Dr. Alireza Nurbakhsh

• Tyst. Andetag är dyrbart. (Silence, The Breath is Precious)

  Den skrevs med vacker persiskt kalligrafi och placerades ovanför dörren till den gamla khaniqah i Tehran. Jag noterade den redan som barn: sokout dam ghanimat ast, "Tyst. Andetag är dyrbart."
  Läs mer

• Vänskap (friendship)

  Sufierna hänvisar till Gud som vännen (dust). Detta grundar sig på versen "yuhibbuhum wa yuhibbuhunah" ur koranen (Gud älskar dem och de älskar honom, 5:45), som tolkas av sufierna på så sätt att det är Guds kärlek till oss som ger upphov till vår kärlek till honom.
  Läs mer

• Till minnet av min käre far

  Jag vill välkomna alla till denna sammankomst för att hedra min käre far, Dr Javad Nurbakhsh, som avled i fredags den 10 Oktober 2008.
  Läs mer

• Gudomlig kärlek

  Första gången jag läste Rumis berättelse om Moses och fåraherden, tänkte jag att herden var närmare Gud än Moses själv, trots att herdens uppfattning om Gud inte var särskild verklighetstrogen. Flera år senare, när jag läste om berättelsen, insåg jag att Rumi hade avslöjat det djupa mysteriet med gudomlig kärlek. För att älska Gud, behöver man inte ha en korrekt beskrivning, utan vad som krävs är ett glödande hjärta.
  Läs mer

• Betydelsen av överlämnande

  Det första steget på den sufiska vägen är att överlämna sig till Gud. Att överlämna sig är inte ett planerat eller ett medvetet beslut. Vanligtvis händer det efter år av frustration över sökande efter rätt sätt att hantera livet, exempelvis bättre sätt att bemöta andra eller att kontrollera vårt eget, ibland självdestruktiva beteende.
  Läs mer

• Förhållandet mellan Mästare och lärjunge

  Förhållandet mellan en mästare och en lärjunge har ofta kännetecknats som ett orubbligt förtroende, där lärjungen följer Mästaren utan att invända eller ställa frågor. Det är ett förhållande där lärjungens kärlek till Mästaren är den kraft som möjliggör resan till Sanningen.
  Läs mer

• Upplevelsen av intighet (Nothingness)

  När jag var runt tretton år gammal fick jag sitta utanför den gemensamma samlingsplatsen för sufier där min far ledde veckomöten och emellanåt muntlig zekr. Jag minns inte den första gången jag satt utanför rummet och lyssnade, men jag minns tydligt första gången jag hörde min far yttra orden "Ilahi ajz wa inkesar, wa nisti 'ata befarma" (O Herre ge oss tillståndet av hjälplöshet, elände och intighet).
  Läs mer