Media  |  Ett urval av skrifter  |  Dr. Alireza Nurbakhsh

Till minnet av min käre far

Dr. Alireza Nurbakhsh

Tal av Dr. Alireza Nurbakhsh på minnesstunden för Dr. Javad Nurbakhsh,tidigare mästare för Nimatullahi Sufi Orden, i London den 19 Oktober 2008.

Jag vill välkomna alla till denna sammankomst för att hedra min käre far, Dr Javad Nurbakhsh, som avled i fredags den 10 Oktober 2008.

Jag är inte här för att prata om min fars världsliga framgångar, eftersom jag antar att de flesta av er redan är bekanta med hans liv. I varje fall, tillgängligt för alla här är en kort biografi som jag förstår har publicerats i flera tidningar runt om i världen.

Min far tillbringade de senaste 29 åren av sitt liv i exil från sitt hemland. Men han brydde sig mycket om Iran och dess kultur, vilket enligt honom är ingenting annat än Sufism.

I sin ungdom, när han var bara 16 år, drogs han till Sufism och började sin andliga resa under sin Mästare Mr. Dhu'r-Riyasatayn samtidigt som han studerade medicin vid universitetet i Teheran. Efter andra världskriget Iran, som de flesta traditionella samhällena i öst, genomled grundläggande kulturella förändringar i riktning mot modernitet. Vetenskap och teknik var aktivt framhållna för ungdomar som den enda vägen för landet. Iranska intellektuella vid den tiden tenderade att se ner på Sufismen som de ansåg bakåtsträvande och oförenlig med ett progressivt, vetenskapligt perspektiv. För dem förknippades Sufism med sysslolöshet, tiggeri, tillbakadragande från samhället och allmänt parasitism. Och jag måste medge att ur ett historiskt perspektiv en sådan uppfattning om Sufism vid just den tidpunkten var inte långt ifrån sanningen.

Min far var en av de få personer i denna epok som inte såg någon motsättning mellan modernitet och ett vetenskapligt synsätt å ena sidan, och Sufism å den andra. Hans tolkning av Sufismen skiljer sig radikalt från hans samtida, som kunde bara se Sufism som ett aspekt av esoterisk Islam och ingenting mer. Genom en radikal tolkning av Sufismen menar jag det faktum att han såg den persiska Sufismen som ett väsentligt mänskligt företag, som kan neutralisera och bekämpa vissa sträva och ibland barska aspekter av populär Islam.

Gång på gång har han definierat Sufism som ens resa från sitt ego mot Sanningen med hjälp av kärlek och kärleksfull välvilja. Sufism enligt honom är en möjlighet för människan att förändra sin grova materiella karaktär till en ädlare, andligare sätt att vara, och därigenom manifestera kärleksfull välvilja mot alla. Han aldrig såg Sufismen som en intellektuell verksamhet, begränsad till att utarbeta esoteriska begrepp som tillintetgörelse eller avskildhet från världen. För honom sådana begrepp kan "förstås" endast när man har börjat sin andliga resa mot Gud.

Hans lära av Sufism är ett återupplivande av den persiska Sufismen som bygger på kärlek och som praktiserades i det nordöstra gränsområdet av Iran, i större Khurasan. Den klassiska perioden av denna utveckling var i den 9 -11 århundraderna AD. Han ansåg att människor som Bayazid Bastami, Abu'l-Husayn Nuri Khurasani, Abu'l-Hassan Kharaqani, Abu-Sa'id ibn Abi'l-Khayr och Abu'l-Abbas Qassab Amuli var pionjärerna av den sanna Sufismen.

Denna skola av Sufism bygger på tre grundläggande principer, som han tillämpade genom hela sitt liv.

Den första principen är "intighet" eller betydelselöshet, där människans gärningar inte bygger på dess ego. Endast personer som har förintat sig själv i Gud kan åstadkomma detta, för han som är kär i den Älskade har inga nyheter om sig själv. Som min far skriver i en av sina dikter:

Nurbakhsh lämnade distriktet "jag och du"
Och har bosatt sig i hjärtats helgedom.

Jag minns en historia som han berättade för mig när jag var mycket ung och som jag senare hittade nedskriven på en pappersbit i hans egen handstil. Historien är inte utan humor och är ett bra exempel på hur han behandlade människor som inte kunde se utanför sig själva. Vid 27 års åldern, då han blev Mästare av Nimatullahi orden, var han inbjuden att besöka sufierna i Kermanshah, en stad i västra Iran där min fars Mästare var begravd. Trots att han var läkare på den tiden så hade han inte mycket pengar och hade bara råd med en bussbiljett. Hans enda kostym var sliten och eländig. I bussen satt han bredvid en gymnasielärare som var en mycket högfärdig man och tittade ner på min far på grund av hans yttre. Efter en stund läraren blev uttråkad och bestämde sig ändå för att starta en konversation med min far. Han frågade min far: "Vad är det du gör, pojke?" "Jag är skräddare i Kermanshah", svarade min far. "Så varför åkte du till Teheran?" frågade läraren. "Jag ville studera modet för att förbättra min affärsverksamhet" svarade min far. Han fortsatte att svara på lärarens frågor i liknande anda tills de nådde en stad nära Kermanshah där en stor skara sufier, medvetna om hans ankomst, hade blockerat vägen för att välkomna honom. Vid det här tillfället läraren vände sig till min pappa och sa att dessa personer har säkerligen misstagit sig, eftersom så långt han kunde se fanns det ingen av betydelse i bussen. Min pappa sa ingenting. Då en grupp sufier klev på bussen och kastade sig över honom. När han såg lärarens förvåning över vad som hände, vände sig min far till honom och sa: "Jag svär de har fått fel man!"

Den andra principen är tjänst till mänskligheten. Från den dagen då han rekryterades till läkarhögskolan tills den dag han dog, tjänade han alla oavsett om de var sufier eller inte, och utan förväntningar om någonting i gengäld. Jag minns en gång en sufi som besökte honom och berättade att en viss person kritiserade honom och resten av sufierna. I sin svar min far uttryckte förvåning över vad han fick höra för han aldrig har visat någon vänlighet mot den här personen. Mannen blev häpen över denna kommentar. Då min far förklarade att enligt hans erfarenhet bara dom han har gjort en tjänst för som brukar hämnas med otrevligheter.

Den tredje principen är kärleken till Gud. Med Gud menade min far inte en antropomorfisk enhet med mänskliga egenskaper och skapad av människor. För honom Gud är denna obeskrivliga Absolut Existens, och världsalltet är ett yttryck för denna Existens. Gång på gång skulle han hänvisa till principen om "Existensens En-het" som bara kan upptäckas genom hjärtat och inte genom ens förnuft. Eftersom allt är en uppenbarelse av Gud, att älska Gud är att älska Guds varelser och hela Hans skapelse.

Min far var förfärad över religiös fundamentalism, vars tillväxt han bevittnade när han lämnade Iran för 29 år sedan. För honom människans ego är orsaken till de flesta olyckliga situationer, även till religiös fanatism. Jag delar denna uppfattning.

Min far, Nur'Ali Shah Kermani, överlämnade manteln av mästerskap till mig. Det är en stor ära och stort ansvar, och jag kommer att bemöda mig om att bära denna mantel i den anda av ödmjukhet och generositet som min far hade gjort. Jag tror inte att det finns en vackrare eller djupsinnigare väg än den som han trädde hela sitt liv. Genom Guds nåd kommer jag att fortsätta min fars arbete med kärlek och tjänst till mänskligheten, och jag inbjuder er alla att tillsammans med mig hedra hans liv.

Alireza Nurbakhsh
19 Oktober 2008

Artikeln är från Sufi Journal, Issue 76

 

Andra artiklar av Dr. Alireza Nurbakhsh

• Bry sig om andra: Sufism och Altruism

  "Om vi ska överleva som art på denna planet, måste vi acceptera andras åsikter och tro."
  Läs mer

• Tyst. Andetag är dyrbart. (Silence, The Breath is Precious)

  Den skrevs med vacker persiskt kalligrafi och placerades ovanför dörren till den gamla khaniqah i Tehran. Jag noterade den redan som barn: sokout dam ghanimat ast, "Tyst. Andetag är dyrbart."
  Läs mer

• Vänskap (friendship)

  Sufierna hänvisar till Gud som vännen (dust). Detta grundar sig på versen "yuhibbuhum wa yuhibbuhunah" ur koranen (Gud älskar dem och de älskar honom, 5:45), som tolkas av sufierna på så sätt att det är Guds kärlek till oss som ger upphov till vår kärlek till honom.
  Läs mer

• Gudomlig kärlek

  Första gången jag läste Rumis berättelse om Moses och fåraherden, tänkte jag att herden var närmare Gud än Moses själv, trots att herdens uppfattning om Gud inte var särskild verklighetstrogen. Flera år senare, när jag läste om berättelsen, insåg jag att Rumi hade avslöjat det djupa mysteriet med gudomlig kärlek. För att älska Gud, behöver man inte ha en korrekt beskrivning, utan vad som krävs är ett glödande hjärta.
  Läs mer

• Betydelsen av Överlämnande

  Det första steget på den sufiska vägen är att överlämna sig till Gud. Att överlämna sig är inte ett planerat eller ett medvetet beslut. Vanligtvis händer det efter år av frustration över sökande efter rätt sätt att hantera livet, exempelvis bättre sätt att bemöta andra eller att kontrollera vårt eget, ibland självdestruktiva beteende.
  Läs mer

• Förhållandet mellan Mästare och lärjunge

  Förhållandet mellan en mästare och en lärjunge har ofta kännetecknats som ett orubbligt förtroende, där lärjungen följer Mästaren utan att invända eller ställa frågor. Det är ett förhållande där lärjungens kärlek till Mästaren är den kraft som möjliggör resan till Sanningen.
  Läs mer

• Upplevelsen av intighet (Nothingness)

  När jag var runt tretton år gammal fick jag sitta utanför den gemensamma samlingsplatsen för sufier där min far ledde veckomöten och emellanåt muntlig zekr. Jag minns inte den första gången jag satt utanför rummet och lyssnade, men jag minns tydligt första gången jag hörde min far yttra orden "Ilahi ajz wa inkesar, wa nisti 'ata befarma" (O Herre ge oss tillståndet av hjälplöshet, elände och intighet).
  Läs mer