Media  |  Ett urval av skrifter  |  Dr. Alireza Nurbakhsh

Vänskap (Friendship)

av Dr. Alireza Nurbakhsh

Sufierna hänvisar till Gud som vännen (dust). Detta grundar sig på versen "yuhibbuhum wa yuhibbuhunah" ur koranen (Gud älskar dem och de älskar honom, 5:45), som tolkas av sufierna på så sätt att det är Guds kärlek till oss som ger upphov till vår kärlek till honom. Fakhruddin Iraki, den persiska 12-hundratals-sufin, definierar vänskap med Gud som en relation där Guds kärlek föregår den andlige resenärens kärlek till Gud. Med andra ord är Gud som en vän, eftersom han ingjutit i oss upplevelsen av kärlek och godhet. Man kan från en sufisk synvinkel tolka detta som att en vän är någon som får oss att uppleva kärlek och vänlighet.

Men det finns en djupare anledning till att hänvisa till Gud som vän, vilket jag tror beror på att man genom vänskap kan uppleva enighet. Med detta menar jag den upplevelse där vi inte "ser" oss själva som skilda från andra. Denna gradvisa förlust av fokus på jaget kan börja med att vi känner empati med andra. Sedan växer vår känsla av identifikation med andra och ibland kulminerar det i en upplevelse av enighet, där man inte längre är medveten om någon separation mellan sig själv och andra människor. Muhammad Shirin Maghribi, den persiska 13-hundratals sufin, har skrivit följande dikt om en sådan upplevelse:

Den andliga vännen knackade på min dörr igår kväll.
"Vem är det?" Frågade jag. Han svarade: "öppna dörren. Det är du!"
"Hur kan jag vara du? "Frågade jag. Han svarade: "Vi är ett,
men slöjan har dolt oss i dualitet."
Vi och jag, han och du, har blivit slöjan.
Och hur väl detta har beslöjat dig från dig själv!
Om du vill veta hur vi och han och alla är en,
Ta dig förbi denna "jag", denna "vi", denna "du".

Förhållandet i vänskap skiljer sig från Kärlekens förhållande. I ett vänskapligt förhållande tar båda parter hand om varandra och ger och tar emot förmåner från varandra. Denna ömsesidighet kanske inte existerar i kärlekens förhållande, ty vi kan älska någon utan att vår älskade ger något i gengäld, eller ens vet om att han eller hon är älskad av oss.

Aristoteles var en av de första filosoferna i antiken som skrev om de olika typerna av vänskap. I sin bok "Nicomacheans etik" anger han tre huvudskäl till varför människor blir vänner med varandra. Dessa skäl är lust, nytta och god karaktär. Aristoteles ansåg att endast en vänskap baserad på god karaktär kan bli en perfekt vänskap. Detta beror på att det bara är i en sådan vänskap som man tycker om eller älskar den andra personen bara för dennes skull. I vänskap som bygger på lust eller nytta, även om vi kan vara av nytta för vår vän, är vårt grundläggande motiv att få nytta för oss själva.

Enligt Aristoteles är en sann vän en som inte bara tycker om oss för vilka vi är, utan även en som önskar vad som är bra för oss. Vänskap är en relation av ömsesidig välvilja där varje person tycker om den andra personen för dennes egen skull och alltid önskar det som är bra för den andre.

Det finns två aspekter av Aristoteles syn på vänskap som är relevanta för vår förståelse av vänskap ur Sufisk synvinkel. Den första aspekten är att en perfekt eller sann vänskap inte bör baseras på någon baktanke. Ju mer vi gillar någon för vem den är, desto närmare kommer vi till att inte uppleva "jaget" i vänskapsförhållandet. Att ta bort baktankarna i vår vänskap med andra, för oss närmare en upplevelse av enighet, eftersom det är vår strävan att i första hand gynna oss själva som håller oss från denna upplevelse.

Den andra aspekten av Aristoteles teori om vänskap är vad han kallade eunoia, som betyder "välvilja" eller "vilja vad som är bra för den andra." Aristoteles förklarar inte det, möjligen då han trodde att detta begrepp är tillräckligt tydlig. Från Sufins syn på vänskap, innebär "vilja vad som är bra för andra" inte bara att ge nytta till den andra, utan omfattar även två andra grundläggande principer.

Den första principen är att acceptera sina vänner för vad de är, utan att kritisera dem för deras brister. Vänner "ser" inte varandras fel eftersom varje person "ser" den andra som en del av helheten, den ende. Det finns en berättelse om Ibrahim Adham, en persisk sufi från Khorasan under 800-talet, som en gång besöktes av en främling. Gästen stannade hos Ibrahim ett par dagar. När han var på väg att gå, bad han Ibrahim att berätta för honom om brister som Ibrahim hade märkt hos honom under vistelsen. Ibrahim svarade: Jag såg dig som en vän och därmed var allt som rörde dig trevligt.

Den andra principen innebär att "välvilja" skall tolkas så att det är viktigare att önska det som är bäst för andra än att önska det som är bra för dig. Dina vänner är alltid viktigare än du själv.

Sufier hänvisar också till sin andliga vägledare som en vän. även förhållandet mellan mästare och lärjunge avbildas ofta som en vänskap. Innebörden av "välvilja" i detta sammanhang blir dock annorlunda. Enligt Aristoteles skall både givaren och mottagaren av välvilja vara medveten om handlingen av välvilja. Det är så vänner njuter av och uppskattar sin vänskap. Detta är också antytt i min diskussion ovan om vänskap och sufism.

I samband med den andliga vägledarens relation till lärjungen, är kanske inte "vad är bra för andra" det som lärjungen vill ha, utan det kan vara obehagligt eller till och med smärtsamt. Detta eftersom de flesta av oss är fångar i vår egen ego och därför anser att andras beteende mot oss är "välvilja" endast om det uppfyller våra egna begär och önskningar. En andlig ledare i Sufism är någon som, utan någon förväntan för uppskattning eller tacksamhet, skapar varje tillfälle för oss att möta våra nafs (ego) och inse våra egna brister samt sedan hjälper oss att övervinna dessa. Detta kan ibland väcka negativa känslor hos oss, som smärta eller ilska mot vår ledare. Det är så vi brukar reagera när folk visar oss våra egna brister.

I sin Mathnawi berättar Rumi historien om Dhu'l-Nun, en sufimästare som levde under 800-talet och som skrevs in på sjukhus av sitt eget folk, eftersom de inte kunde tolerera hans underliga beteende. En dag beslöt en grupp av Dhu'l-Nuns så kallades vänner att besöka honom. När de var på väg in i hans rum, frågade Dhu'l-Nun dem vilka de var. De svarade att de var hans vänner. Så snart Dhu'l-Nun hörde detta, började han agera som en galning och förbannade dem, varefter de alla flydde.

Dhu'l-Nun brast ut i skratt och skakade på huvudet,
"Se vilka tomma ord mina så kallade vänner kommer med."
En sann vän känner sig aldrig tyngd av en annans lidande.
Vännens vänlighet är som ett skal som absorberar andras lidande.
Tecken av vänskap kan inte ses i goda tider.
Det är i tider av katastrof och lidande som vi lär känna våra vänner.
En vän är som guld och ett lidande liknar en eld.
Rent guld förblir lycklig i mitten av en eld.

Dhu'l-Nun beteende var verkligen en handling av välvilja, fast hans så kallade vänner inte hade förmågan att förstå den. Han gav dem en möjlighet att kunna inse sitt hyckleri och falskhet, en möjlighet som de inte uppfattade eller tog till sig. Denna välvilja fortsatte han att betala priset för genom att vara instängd i sjukhuset.

Det som Dhu'l-Nun vänner saknade var egenskapen att visa förtroende för sin vän. Det är genom förtroende för våra vänner som vi ger dem möjligheten att visa oss deras sanna vänlighet. Det är genom förtroende som vi kan acceptera våra vänner som de är och tro på att de i slutänden vill vad som är bra för oss. Uttrycket "tillit till Gud" betyder att hjärtligen acceptera vad som händer med oss under våra liv, eftersom Gud som en vän vill alltid vad som är bra för oss, även om vi inte alltid uppfattar det på det sättet.

Artikeln är från tidningen Sufi, nummer 82, 2012

 

Andra artiklar av Dr. Alireza Nurbakhsh

• Bry sig om andra: Sufism och Altruism

  "Om vi ska överleva som art på denna planet, måste vi acceptera andras åsikter och tro."
  Läs mer

• Tyst. Andetag är dyrbart. (Silence, The Breath is Precious)

  Den skrevs med vacker persiskt kalligrafi och placerades ovanför dörren till den gamla khaniqah i Tehran. Jag noterade den redan som barn: sokout dam ghanimat ast, "Tyst. Andetag är dyrbart."
  Läs mer

• Till minnet av min käre far

  Jag vill välkomna alla till denna sammankomst för att hedra min käre far, Dr Javad Nurbakhsh, som avled i fredags den 10 Oktober 2008.
  Läs mer

• Gudomlig kärlek

  Första gången jag läste Rumis berättelse om Moses och fåraherden, tänkte jag att herden var närmare Gud än Moses själv, trots att herdens uppfattning om Gud inte var särskild verklighetstrogen. Flera år senare, när jag läste om berättelsen, insåg jag att Rumi hade avslöjat det djupa mysteriet med gudomlig kärlek. För att älska Gud, behöver man inte ha en korrekt beskrivning, utan vad som krävs är ett glödande hjärta.
  Läs mer

• Betydelsen av överlämnande

  Det första steget på den sufiska vägen är att överlämna sig till Gud. Att överlämna sig är inte ett planerat eller ett medvetet beslut. Vanligtvis händer det efter år av frustration över sökande efter rätt sätt att hantera livet, exempelvis bättre sätt att bemöta andra eller att kontrollera vårt eget, ibland självdestruktiva beteende.
  Läs mer

• Förhållandet mellan Mästare och lärjunge

  Förhållandet mellan en mästare och en lärjunge har ofta kännetecknats som ett orubbligt förtroende, där lärjungen följer Mästaren utan att invända eller ställa frågor. Det är ett förhållande där lärjungens kärlek till Mästaren är den kraft som möjliggör resan till Sanningen.
  Läs mer

• Upplevelsen av intighet (Nothingness)

  När jag var runt tretton år gammal fick jag sitta utanför den gemensamma samlingsplatsen för sufier där min far ledde veckomöten och emellanåt muntlig zekr. Jag minns inte den första gången jag satt utanför rummet och lyssnade, men jag minns tydligt första gången jag hörde min far yttra orden "Ilahi ajz wa inkesar, wa nisti 'ata befarma" (O Herre ge oss tillståndet av hjälplöshet, elände och intighet).
  Läs mer